Mitt i allt sa det bara stopp. Hela livet bara stannade.
Det var för fyra veckor sen.
För fyra veckor sen blev min syster gruppvåldtagen av fem än så länge okända män på öppen gata.
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna beskriva den känslan jag har känt den senaste månaden. Det pendlar mellan oro, ilska, hat, uppgivenhet, rädsla och orklöshet. I fyra veckor har jag haft konstant huvudvärk, jag har gråtit så mycket att jag har fått sår under ögonen, jag har somnat med hjärtklappning och vaknat av mardrömmar.
Det känns som att någon har stängt av mig. Min kropp har förvandlats till bly. Jag orkar inte tänka, jag orkar inte lyssna, jag orkar inte prata. Min hjärna har satt sig på autopilot och det enda som gäller nu är överlevnad. Jag stiger upp för att göra det jag måste och sen går jag och lägger mig igen. Jag ligger mest och sover, för jag vill inte vara vaken i en sån här värld.
I tisdags var jag med i Malous program efter 10. Det var första gången jag pratade öppet i media om det som har hänt. Jag kan inte säga att jag ångrar att jag var med, för det gör jag inte. Men samtidigt hade jag inte heller gjort om det. Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt påfrestande som det faktiskt var. Jag bröt ihop i gråt direkt jag kom ut ur studion. Även om jag hade förberett mig väl och visste på ett ungefär vad jag ville säga så kom det inga ord när jag väl satt i studion. Jag brukar alltid prata högt med övertygelse i rösten och vara relativt självsäker när jag ska framföra något som jag tycker är viktigt. Men när jag ser på tv4play så känner jag inte igen tjejen som sitter i soffan. Det är inte jag. Det är inte min röst. Det är inte mina ord.
Det fanns så mycket mer jag ville säga som jag aldrig fick sagt. Det är klart jag vill att männen ska åka fast och straffas. Men jag önskar hellre att någon eller några som är redo att ge dom vad jag anser vara rätt straff hittar dom före polisen gör det. Jag vet att det kommer uppröra många. Men jag vill inte att dom ska bli dömda till något år i isolerat fängelse som är finansierat av våra skattepengar samtidigt som jag och min familj själva måste betala för min systers vård utan att ens har blivit erbjudna alternativ vård på sjukhuset.
På tal om sjukhus, vi var där i måndags. På akutmottagnigen för våldtagna kvinnor. Den ligger mittemot förlossningsavdelningen. Jag hoppas att jag aldrig kommer behöva föda barn på den avdelningen. För jag vill aldrig att akutmottagningen för våldtagna kvinnor ska vara en av dom första sakerna mitt barn får se.
På mottagningen blev vi bemötta av en undersköterska som bad oss sätta oss ner och vänta på att min syster skulle få komma in till en läkare och få sin tredje spruta mot hepatit. Sen log hon och sa: "Och sen behöver du inte ta mer sprutor förrän om ett år, då får du boka egen tid på vårdcentralen."
Min första tanke var att hon skämtade så jag frågade henne såklart: "Menar du att hon ska få betala den fjärde sprutan själv?"
Undersköterskan fortsatte le och svarade: "Ja, men hon har ju fått tre gratis!"
Wow, tre sprutor helt gratis. På hennes leende såg det ut som att jag skulle jämföra det med högsta vinsten på lotto. Tre sprutor gratis, men till vilket pris då? En hel familjs liv som är i spillror. En tjugoettårig tjej som inte har vågat gå ut ur sitt hem själv på en månad, som skriker av mardrömmar på nätterna, som blir ifrågasatt och kallad hora. Listan kan göras lång. Jag kände hur jag blev alldeles varm i kroppen av ilska och svarade: "Nej, men min syster valde inte heller att bli våldtagen."
Vad tror ni undersköterskan gjorde? Istället för att svara pedagogiskt, hålla med, tycka det är förjävligt, förklara varför det är så, bemöta kritiken, lugna ner mig så gick hon iväg och kom inte tillbaka. I stundens hetta så skrek jag något elakt efter henne vilket jag såklart ångrar i efterhand. Jag vet ju att det inte är hennes fel att min syster måste betala för sig själv för att inte riskera att få hepatit. Men däremot är det hennes fel att hon inte valde att bemöta min ilska.
Sen gick min syster iväg och tog sin spruta. Under tiden jag satt och väntade på att hon skulle komma tillbaka så gick tre kvinnor som jobbar inne på avdelningen förbi mig. Ingen utav dom hälsade. Dom höjde inte ens blicken för att se på mig. Såna situationer får mig att undra om det alltid är rätt folk som arbetar inom vården. Speciellt på en avdelning där det kommer in utsatta kvinnor.
Många har ifrågasatt varför vi inte går ut med signaliment. Det är dels för att vi har bivit tillsagda att inte göra det eftersom det kan "störa utredningen då folk kan ta saken i egna händer". Dom signalimenten som finns ligger redan uppe på bl.a flashback. Mörka kläder med luvorna uppdragna. Tänk dig själv in i en situation då du är ute och går när det är mörkt och du vänder dig om snabbt för att se att fem män är bakom dig och mitt i allt så har du en hand för munnen. Hur mycket signaliment tror du att du hade kunnat ge?
Vissa ifrågasatte varför jag publicerade min förra text och tycker att det här borde vara en privat händelse som bara vår familj får ta del av. Lite för sent för det när det stod i varenda stora tidning och var med på varenda nyhetskanal samma dag som det hände. Vissa ifrågasätter varför jag är så tyst. Vad jag och vi än gör just nu så kommer det aldrig att kunna göra alla människor nöjda.
Det här näthatet och ifrågasättandet måste ta slut. Varje dag borde vi jobba så aktivt som möjligt med att göra den här världen till en bättre plats. Vi måste lita på varandra, hjälpa varandra, tro på varandra och stötta varandra. För som jag sa i intervjun, vi måste sätta ner foten nu och skrika rakt ut: det är inte okej. Det är inte okej att våldta. Det är inte okej att ifrågasätta i nedlåtande syfte. Det är inte okej att skriva att min syster är en hora som får säkert njöt av att bli våldtagen av fem män. För det är precis såna kommentarer som föder våldtäkter. Det är såna kommentarer som visar våldtäktsmän att det är okej att våldta.
Ibland undrar jag vilka det är som skriver såna kommentarer. Skulle dom våga säga det till mig rakt ut som vi möttes öga mot öga? Skulle dom våga skicka iväg ett oanonymt meddelande till mig med deras namn öppet där dom vågar påstå samma saker som dom vågar påstå bakom en anonym skärm?
Men jag har insett att kärleken vi får är större än hatet. Betydligt mycket större och kraftigare. Det kommer jag för evigt vara tacksam över. För varje kommentar och för varje meddelande så känns det som att kommande andetag är lite lättare att ta än vad det föregående var. Jag kommer aldrig sluta kämpa för att min syster ska få må så bra som hon förtjänar att må. Jag tänker aldrig skämmas över att kalla mig feminist som kämpar för lika rättigheter, för jämställdhet, för ett samhälle där mäns och kvinnors kroppar och åsikter är lika värda och ett nej betyder nej.
Och jag lovar att jag ska svara på vartenda medelande och på varenda kommentar som går att svara på. Men det kommer ta tid.
Ibland undrar jag om det kanske är det enda vi behöver.
Tid.
Utkast 19.47
Vad ska jag skriva
för att du ska bli berörd
Och hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet.
För min syster innebär det något helt annat. Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon inte får hiv och den andra är för att motverka att hon inte får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.
Det var min syster som blev våldtagen av fem män i Sundbyberg natten till söndag.
Jag vet inte hur jag ska reagera. Hon reagerar inte alls just nu. Jag reagerar alldeles för mycket. Alla ljud är för höga. Min kropp är för tung. Mitt huvud sprängs vilken sekund som helst. Jag orkar inte gråta längre. Varje gång jag andas ut så önskar jag att det är sista gången jag behöver göra det. För jag orkar helt enkelt inte. Jag har inte förrän nu förstått hur ont det kan göra att bara andas.
Sen slår klockan nio. Det betyder inte att det är en timma då hon inte behöver ta medicin. Det betyder bara att hon och vi anhöriga har lyckats hålla ut och kämpa oss igenom ännu en timma.
Jag trodde aldrig att tiden kunde vara så lång som den faktiskt är. Det är som när man var liten och det är julafton och man gick och väntade förväntansfullt på jultomten. Skillnaden är bara att det är en helt vanlig tisdag, det finns ingen förväntan och jultomten kommer inte. Istället kommer det bara en massa tårar.
Vår värld har stannat upp medan alla andras fortsätter. Jag hatar varenda människa jag möter. Jag hatar varenda människa som spekulerar och ställer frågor till våra nära istället för att fråga oss. Jag hatar varenda en som inte bryr sig. Jag hatar varenda en som skrattar.
Jag gick in på flashback och läste om det. Det var det västa jag kunde göra. Vissa säger att hon skulle ha tänkt på att inte gå ut ensam klockan fyra på en söndagsnatt. Vissa säger att hon bara hittar på. Än en gång läggs ansvaret över i offrets händer medan vi glömmer bort förövarna. Det borde ju vara dom som ifrågasätts. Hur kan dessa män ha mer rätt än min syster att gå ut på nätterna?
Jag känner bara sån stor frustration. Och sen att hon även anklagas för att ljuga. Jag läste så pass mycket att jag nästan själv blev övertygad om att hon bara hittade på alltihop. Men sen visade hon mig blåmärkena på sina innerlår och det var inget påhitt. Hennes sprickor i underlivet är inte heller något påhitt och likaså är inte det faktumet att natten till söndag så förändrades våra liv och framför allt Paulinas.
Och till alla er som undrar och har frågor. Prata med oss istället för om oss.
Vägen tillbaka kommer bli lång. Men jag lovar dig Paulina att jag ska bära dig hela vägen om det behövs.
