falpedal.blogg.se

Utkast 19.47

Vad ska jag skriva
för att du ska bli berörd
Och hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd

Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet.

För min syster innebär det något helt annat. Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon inte får hiv och den andra är för att motverka att hon inte får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.

Det var min syster som blev våldtagen av fem män i Sundbyberg natten till söndag.

Jag vet inte hur jag ska reagera. Hon reagerar inte alls just nu. Jag reagerar alldeles för mycket. Alla ljud är för höga. Min kropp är för tung. Mitt huvud sprängs vilken sekund som helst. Jag orkar inte gråta längre. Varje gång jag andas ut så önskar jag att det är sista gången jag behöver göra det. För jag orkar helt enkelt inte. Jag har inte förrän nu förstått hur ont det kan göra att bara andas.

Sen slår klockan nio. Det betyder inte att det är en timma då hon inte behöver ta medicin. Det betyder bara att hon och vi anhöriga har lyckats hålla ut och kämpa oss igenom ännu en timma.

Jag trodde aldrig att tiden kunde vara så lång som den faktiskt är. Det är som när man var liten och det är julafton och man gick och väntade förväntansfullt på jultomten. Skillnaden är bara att det är en helt vanlig tisdag, det finns ingen förväntan och jultomten kommer inte. Istället kommer det bara en massa tårar.

Vår värld har stannat upp medan alla andras fortsätter. Jag hatar varenda människa jag möter. Jag hatar varenda människa som spekulerar och ställer frågor till våra nära istället för att fråga oss. Jag hatar varenda en som inte bryr sig. Jag hatar varenda en som skrattar.

Jag gick in på flashback och läste om det. Det var det västa jag kunde göra. Vissa säger att hon skulle ha tänkt på att inte gå ut ensam klockan fyra på en söndagsnatt. Vissa säger att hon bara hittar på. Än en gång läggs ansvaret över i offrets händer medan vi glömmer bort förövarna. Det borde ju vara dom som ifrågasätts. Hur kan dessa män ha mer rätt än min syster att gå ut på nätterna? 

Jag känner bara sån stor frustration. Och sen att hon även anklagas för att ljuga. Jag läste så pass mycket att jag nästan själv blev övertygad om att hon bara hittade på alltihop. Men sen visade hon mig blåmärkena på sina innerlår och det var inget påhitt. Hennes sprickor i underlivet är inte heller något påhitt och likaså är inte det faktumet att natten till söndag så förändrades våra liv och framför allt Paulinas.

Och till alla er som undrar och har frågor. Prata med oss istället för om oss.

Vägen tillbaka kommer bli lång. Men jag lovar dig Paulina att jag ska bära dig hela vägen om det behövs.